Kortfilmfestivalen i vått och torrt

Uppsala Internationella Kortfilmfestival är en väldigt viktig del av mitt liv. Från första dagen jag började jobba med festivalen har jag alltid gjort mitt bästa för att göra en så bra festival som möjligt. Då, i augusti 2001, började jag på festivalen som katalogredaktör och jag var fast. Tre år i rad jobbade jag ideellt för festivalen och engagemanget växte. När jag sedan på våren 2004 anställdes och det ideella festivaljobbet plötsligt blev ett ”riktigt jobb” kunde jag inte tro att det var sant. Jag hade fått mitt drömjobb! Det tycker jag fortfarande.

 Jag tror inte att det är många i Uppsala som vet hur hög status Uppsala Internationella Kortfilmfestival har i resten av Sverige och i världen. Själv blev jag otroligt förvånad över reaktionen jag fick på mina första festivalresor när jag presenterade mig för andra festivalgäster. Människor jag aldrig tidigare mött tyckte det var jättespännande att träffa mig för att jag kom just från Uppsala Internationella Kortfilmfestival. Snart gick det upp för mig att det jag läst om festivalen inte var någon överdrift. Kortfilmfestivalen här i Uppsala är verkligen en av Europas största kortfilmfestivaler!

Jag kan inte låta bli att skryta över festivalen. Det är lite som en förälder som skryter om sitt barn. Uppsala Internationella Kortfilmfestival är som enda festival i Sverige och som endast en av cirka fem kortfilmfestivaler i Europa erkänd av Oscarsakademin. De filmer som vinner på festivalen här i Uppsala har alltså chansen att bli nominerade till en Oscar. Detta säger något om festivalens betydelse internationellt. Något som kanske egentligen säger ännu mer om festivalens status internationellt är de ständigt ökande antalet filmer som skickas till oss. I år blev det rekord igen! 3 475 anmälningar från nära 100 länder. Antalet anmälningar ökade med nästan 500 stycken trots att vi inte marknadsfört våra tävlingssektioner mer än vanligt.

 Det är speciellt att jobba just med kortfilm. Det är inte lätt att få se kortfilm utanför filmfestivaler. Därför blir kortfilmer eller filmskapare som gör kortfilm sällan kända hos allmänheten. Samtidigt är kvaliteten på kortfilmerna vi visar minst lika hög som de långfilmer som visas på vanlig bio. Det är inte lätt att få ut detta budskap till publiken. Det hade varit lättare om man kunnat locka med George Clooney eller Johnny Depp. Jag tycker att vi på senare år lyckats mycket bra att nå ut med detta budskap. På den senaste festivalen hade vi 10 464 besök under festivalveckan, nästan 3 000 av dessa var barn som besökte Kortfilmfestivalen UNG. Detta gör festivalen till det evenemang i Sverige som lockar flest personer till biograferna för att se kortfilm! Det är något som jag känner mig riktigt stolt över.

Min kärlekshistoria med Uppsala Internationella Kortfilmfestival inte alltid så lätt. Kortfilmfestivalen är krävande i överkant under hösten och privatlivet är i princip lika med noll. Trots det blir jag kvar, nu för sjunde året i rad. Festivalen har något speciellt som gör den svår att vara utan. Jag får ofta frågan om hur länge jag planerar att jobba kvar på festivalen. På skoj brukar jag svara att det är 35 år till pension. Sanningen är att jag blir kvar så länge det finns saker att utveckla och så länge jobbet känns som en utmaning. Och det gör det i högsta grad fortfarande!

Här kommer det här inläggets kortfilmstips. Det är den belgiske experimentfilmaren Nicolas Provost. Han gör riktigt häftiga och stämningsfulla konstfilmer!http://www.nicolasprovost.com/#/work/11/Papillond’amour

Se och njut! På återseende!